Här sitter jag med en kopp kaffe i zipperallen med super flottigt hår och skriver om utvecklingssamtalen i skolan. Känns väl sådär att spendera självaste alla hjärtans såhär. Och inte ens en skymt av choklad eller hjärtan så långt ögat kan nå... Vi får väl hoppas att dagens kärleksstämning stiger ju längre dagen går...

Känns som att ju längre man är tillsammans ju lättare är det att sluta vara romantiska. Eller är det bara så att man inte märker på samma sätt? Man är så uppe i vardagen och alla rutiner att det blir ett projekt när något går utanför vagnsspåren? Känns lite tragiskt att livet bara rullar på och att man knappt uppmärksammar dagarna som går förbi... Man betar av dagarna en efter en för att gå vidared till nästa station och se vad som väntar där. Tror man kanske att "bara jag kommer dit, då blir det lyckligare, lugnare eller bättre..." Men är det så? Ellerbehöver man träna mer på att stanna upp och se vad man har? 
Jag har försökt börja med det, stanna upp och uppskatta tiden man har. Men hur lätt är det när man blir inmatat att man måste ligga steget före hela tiden, vara förutseende. Börja plugga denna vecka på det som är till nästa vecka. Sök sommarjobb NU, fast snön ligger tät och det bara är februari... Se till att träna och ät bra så du är lycklig och smal i sommar... Spara pengar så du kan uppfylla de där drömmarna om några år... Allt handlar om att planera inför framtiden, men vi är ju i framtiden nu om man tänker efter. Men det finns alltid något annat att sträva efter... 

Mm en liten tanke, utsvävning såhär i ordbajsandets stund. 
Nehej ska återgå till mitt skrivande så vi kanske kan göra något romantiskt av denna dag...

Finns många nära och kära i mitt liv just nu. Men de närmaste och käraste är nog trotts allt mina två män här hemma (och mormor såklart!)
Så en extra varm kram till dem idag!

Hoppas ni alla får en fantastisk alla hjärtans dag!