Den eviga kampen
Som många andra tjejer (och killar) är även jag i kampen om den "perfekta" kroppen och den där sköna känslan av att man känner sig nöjd. Den kommer då och då ofta vet i alla fall inte jag vad jag har gjort då, ofta lever jag ett ganska icke omväxlande liv när dte gäller just mat o träning. Okej ska helt erkänna att jag dragit ner ganska mycket på träningen, detta dock på gott för min kropp tror jag nog.
Men som just nu känner jag mig relativt nöjd känner att jag nog gått ner nått kg och känner att här vill jag vara, sen skulle man väl alltid önska att man såg ut som när man var 18 men det är bara att acceptera att kroppen gör sig redo för andra uppgifter ju äldre man blir.
Vilket fall, vad händer nu då när man känner att magen känns lite fastare??
Jooo även brösten försvinner, det är få ställen på kroppen där man INTE vill att något ska försvinna och vart förvinner det först?? Jo just precis där! Suck aldrig får man vara riktigt glad, jaja är väl bara att acceptera att man inte har nån byst eller att börja käka gräddsås o godis till middag...
Det är inte lätt att vara människa i dagens I-land! 
Jag tampas med samma tankar och undringar som dig... Det ska inte behöva vara en kamp. Vi måste komma till den punkt där vi kan sluta fred med oss själva och omvärldens orimliga krav som inte hör ihop med hälsa, sundhet, välmående eller ens glädje.
Mycket gräddsås och godis den där ms Parton har i sina två fettansamlingar på bröstet. ;) Själv har jag bara två russin, men en bakdel à la J.Lo. Bara till att acceptera. Någonstans är vi alla vackra och unika och vackrast blir vi om vi utstrålar glädje. Den glädjen kommer från att leva fullt ut, vilket jag sällan tror vi gör när vi toktränar och hetsbantar. Nej, balansen är viktig. Heja oss! Vi är bra, bättre, bäst. :)
