Fredag den 13:e ska ju vara en av de värsta dagarna på året sägs det...
Men jag vet inte det ja, fredagar är väl oftast ganska bra dagar? man har en hel helg framför sig o det är ganska mysigt stämning på jobbet tycker jag också, alla är så förväntansfulla på helgen o glada för o få lite ledigt.
O 13 har ju alltid vart mitt turnummer.
De gånger jag har vunnit på nått så är det på nr 13 sen säger inte det att ja alltid vinner när ja satsar på nr 13, men det har ju hänt några få gånger... *L*
Dagen idag har även den varit bra så här långt.

Lekte familj imorrse o va hos syster 6.40 imorrse för o se till att barnen blev klara o så de fick frukost o kom till skola/dagis i tid.
Att det hade med sig fika o kikare till skogspromenaden.
Att de hade med byxor o ha ute,
att vantar o mössor o extra tröjor fanns med o allt som nu skulle med!
Måste säga att det är fantastiskt hur mammor o pappor klarar av allt o det är inte konstigt att saker o ting glöms bort ibland.
Funderar på hur jag själv ska klara det den dagen man skaffar familj
(om det nu blir så nån gång...)
Hur ska jag kunna hålla koll på barn, vovve (vilket jag måste ha) o kanske en karl också?
Utöver o hålla koll på mig själv?
Jag har ju nog svårt nu, o mitt liv består av små lappar överallt,
måste skriva upp allt för o inte missa något.
Vad kommer det vara då?
 Stora kollegblock fulla med listor på allt o alla som ska med!

Ojoj, nästan så man får lite panik.
Men det är ju ett tag kvar innan familjen finns där så man kanske kommer udnerfull med det, gäller ju o hitta en karl först o inte vem som helst utan en man kan tänka sig att dela hela sitt liv med, oj känns läskigt.
Hoppas verkligen att det finns någon sådan där ute...?!

Men det va en ganska mysig kännsla ändå man blev lixom nostagisk när man sågd e små skutta iväg, den ena in på skolgården till sina kompisar o den andra in bland alla barnen på dagis, o hur sött va dte inte när man vände sig om o tittade mot dagis o man ser ett  glatt litet ansikte titta med stora ögon på en o vinka hej då?
Det är så underbart o känna hur små barn faktiskt litar till 100% på en de ser upp till en o är stolta o över lyckliga över att det är just moster som kommer
o hämtar/lämnar på dagis/skola.
Jag vill verkligen ha barn!

När jag väl cyklade till jobbet så mötte jag massa skolbarn i olika åldrar.
Högstadie ''barn'', det va precis som när man va i den åldern, tjejerna gick o höll armkrok o pratade skit om allt o alla, killarna va något ostyriga i både klädsel o ben o armar o allmänt högljuda.
Mötte även en lågstadie klass (vad jag tror det va), här var det lite läskigt.
De va så små o söta, o så tittade jag till på en längre kille i gruppen, tyckte jag kände igen honom, o insåg ganska snart att vi har gått i parallellklass, fruktansvärt ju!
Är jag så gammal??
Han har alltså hand om en hel grupp barn, vilket ansvar, det är så vuxet.
Är jag så vuxen?
Nog har man jobb, lägenhet o körkort
(har iof fortfarande svårt o tro att jag har körkort,men) o så...
Men vuxen? Jag? Neeee.... Känner mig som 16 fortfarande ju! 
Är det bara jag som känner såhär?
Ärd te bara jag som inte vet vad jag vill bli när jag blir stor?
Är det bara jag som inte har hittat mannen i mitt liv än?
När mormor o mamma va i min ålder hade de ju barn o mormor va till o med gift...
Ska man vara gift nu? Är det jag som missat allt?
Kommer det lösa sig? Eller måste jag hjälpa livet på traven? 
Hur gör jag det i så fall? 
Finns det någonsom kan svara på alla frågor man har som ungdom??
Hjälp mig!!!