Inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå...
Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann
Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där
Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv
Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik
Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
// Lars Winnerbäck
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann
Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där
Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv
Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik
Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
// Lars Winnerbäck
Kommentarer
eve
Dom små små orden är svåra ord
Och de hårda orden är enkla ord
eve
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej
eve
Jag ville vara speciell
jagad smal & glansigt blek
men med fläckar är Jag född
Jag hade nästan glömt
Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
men det kräver att man har
gener & anlag
och det har inte Jag
Anonym
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Trackback
